Jag känner mig så rastlös på senaste tiden, och väldigt sällskapssjuk(!). Samtidigt som tiden liksom bara swooshar förbi, hinner nästan inte med i svängarna. Imorgon åker jag liksom till Stockholm för att på torsdagsmorgonen befinna mig på Amerikansk mark
Klockan 09.00 (den senaste tiden de hade) ska jag till den Amerikanska Ambassaden för att ansöka om visa. Och jag tror jag fixat allt, eller jag ska stanna till vid fotoautomaten på stortorget imorn innan jag åker för att man måste ha med en bild i färg som ska vara typ som in/passkort brukade va, med synliga öron och allt såntdär.
Det finns snart inget mer för mig att göra än att vänta. På måndag ska jag välja vilka kurser jag ska läsa och sedan m å s t e jag boka flygbiljetten snart. Men det är snabbt fixat
Vad är det mer som ska göras… (?) Jo, min SYO måste skriva under en lapp som säger att hon godkänner kurserna jag ska läsa, men annars… Kan jag inte komma på att det är något mer…
wow
Det är en sådan sjuk känsla, lite ”out-of-body-experience” liksom. Det känns inte verkligt, nästan som om man väntar på att någon ska hoppa fram och säga att du inte kommer att åka och att man liksom nickar lite smått och tänker ”Det visste jag hela tiden” och återgår till det vanliga.
Utbytesstudenterna som är här har sagt att de också tyckte att det kändes så innan de kom iväg och att de typ på bussresan från Arlanda hit till Örebro hade ett ögonblick då det liksom fattade att de verkligen var här att de verkligen kom iväg. Måste vara en härlig känsla
Bjuder på ett par bilder till från Tyskland innan jag tar natten:

Ser han inte stark ut lille Per?

Viktoria, hon finns överallt i Tyskland